90 dagar

Jag släpar rullväskan efter mig längst trottoaren och snubblar nästan över förbrukad julgran. Framme vid de vita grindarna rotar jag i väskan efter nycklarna till huset. Fiskar upp tre olika par innan jag hittar rätt. Det är mitt i natten och iskallt men jag är genomsvettig efter att ha trängts på metron från Heathrow. Låser upp porten, tänker att denna gång får jag ingen hjälp med väskan uppför de branta trapporna. Insikten slår till förvånansvärt hårt. Jag släpper jackan, försöker värja mig mot den dundrande vågen av känslor som plötsligt sköljer över mig. I brist på bättre idéer lägger jag mig helt sonika ner på heltäckningsmattan och stirrar upp i taket.

Det känns som att jag hämtar andan för första gången på två, tre månader.  

Vad kan hända på nittio dagar?

Minnena är en enda dimmig röra. Stockholm, Cannes och London. Två dagar här, tre dagar där, en vecka hos familjen, några nätter hos vänner med resväskan halvt uppackad. Ett par dagar som gäst i det hem som brukade vara mitt eget. Städa ur, vika ner. Packa om. Börja från början, igen. Djupa andetag. Använda biljetter till Arlanda Express i fickorna på jackan, hopskrynklade boardingkort i väskan.


Vad kan hända på nittio dagar?

Hela huset doftar synvilla. Var det här vi var, du och jag, samtidigt, med varandra? Det känns fullkomligt absurt. Jag blundar. Försöker greppa de senaste månaderna men allt är luddigt på gränsen till oigenkännligt.

/

Jag undrar hur många gånger jag bytte skepnad. Ett tag kände jag inte igen mig själv i spegeln. Jag letade och letade men fann ingenting bekant med de trötta ögonen. Jag försökte skriva om det men pappret förblev blankt; jag hade ingenting att säga. Gick gata upp och gata ner i Stockholm mitt i natten medan tankarna rusade. Jag har ingenstans att ta vägen. Började gråta igen, Gud vad trött jag var på att gråta vid det laget, det tog aldrig någonsin slut. Jag hör inte hemma någonstans. 

Identitetskris, säger man lite lättvindigt och syftar med största säkerhet på ett garderobsbyte. Jag hade ingen aning om att min identitet betydde så mycket för mig förrän jag förlorade mitt sammanhang. Rotlöshet kan vara skrämmande för någon vars tillvaro alltid varit självklar.
Någon gång måste den här psykosen gå över, tänkte jag och firade jul i Cannes, nyår i Stockholm. Så dum är jag inte att jag trodde att min sinnesförvirring skulle vara för evigt. Även om det kändes så. Rotlös. Jag satt i min lägenhet i Stockholm och försökte göra upp en plan medan hjärtat värkte och tårarna rann. Jag skrev listor efter listor med saker jag behövde lösa på bara några dagar – packning, städning, uthyrning, biljetter, försäkring, räkningar, boende, jobb, pengar – och tänkte att det här kommer aldrig, aldrig gå.
En logistisk mardröm i bästa fall. Addera den mentala påfrestningen av ett breakup och det blir helt. Jävla. Oöverkomligt.

/

Jag känner med fingrarna över heltäckningsmattan. De är vanliga här i London, håller värmen inne. De flesta lägenheter i den här stan är iskalla. Husen är inte byggda för kylan, säger man, fönstren har enkelglas och elektriciteten är svindyr. Jag garvade när jag hörde det första gången, det var liksom en helt ny nivå orimlighet: bygga hus som inte höll värmen i ett land med en medeltemperaturen på sju grader, hur tänkte man? 

/

På något sätt, på något jävla sätt, lyckades jag ändå styra upp situationen. Jag tänkte att klarar jag det här nu då klarar jag fan allt. 

/

Jag fick ett par byxor av mamma i julklapp. Senapsgula manchester, de satt som gjutna. Jag bar dem varje dag, på julafton och på nyår. Den andra januari färgade jag håret ljusare och klippte det kort. Jag köpte en vattenfast mascara och tvingade i mig järntabletter och mineraler. Drack litervis med te. Den fjärde januari kunde jag möta min blick i spegeln igen. Jag blinkade förtjust åt min egen uppenbarelse. Skuttade fram på gatorna i Stockholm iklädd mina redan slitna byxor. Åh, vilken lättnad det var att känna igen sig själv igen. Vilken oerhörd känsla. 

5c5f0618ab037d741fa9c1871b6dce04

Jag undrar hur länge jag legat här på heltäckningsmattan nu. Säkert tjugo minuter. Jag orkar bara inte resa mig upp, orkar inte släpa väskan uppför trapporna, de är för många och för branta. Huset är tyst och tomt, inte alls som det var när vi var här tillsammans, då doftade det mat och doftljus och varm hud. 

Det var det förhållandet, tänker jag. Saknaden som mullrar i kroppen slåss med andra känslor, spirande i maggropen, viskande i venerna: frihet, stolthet. Ömhet. Beslutsamhet.  Allt är renare nu, jag tycker mig till och med se klarare. Jag ligger raklång på heltäckningsmattan i mitt hem i London, det är bara jag här och det är faktiskt helt okej. Jag tänker på Epiktetos, en grekis filosof vars bok En handbok i livets konst jag råkade få med mig till London, och hans stoiska syn på livet. Allt du älskar är bara till låns. Förr eller senare ska det lämnas tillbaka. Ju mer jag lät den teorin sjunka in desto enklare var det att kunna navigera i känslostormen; sorg behöver inte betyda ånger, ömhet behöver inte betyda kärlek.

Förlust, sa jag om saknaden: som om jag ägde rätten till relationen från första början. Det gjorde jag inte, jag fick bara uppleva den. Med ens kommer jag på mig själv med att småle när jag letar tillbaka i minnena. De ljusnar när jag inte ser dem genom ett filter av sorg. Vilken jävla grej jag fick, tänker jag. Flera månader av berusande förälskelse. Jag fick händer mot höfter och kolsyreskratt. Stilla pianomelodier i sömnig sensommarluft. Jag fick internskämt, timslånga telefonsamtal, pussar på ögonlocken, jag fick doften av solvarm hud och saltvatten, jag fick viska hemligheter i mörkret och gå hand i hand längst gatorna i London.

Framförallt fick jag en kärlek med honom.
Det är jag tacksam för när jag nu lämnar tillbaka den.

/

Det börjar bli kallt på golvet. Huset knäpper stilla, liksom suckar.
— Nu får det vara nog, säger jag till mig själv och reser mig upp. Greppar tag i resväskan och släpar den upp för de fyra branta trapporna. Så jävla tung var den faktiskt inte.

Ett av många hem

Processed with VSCO with fp4 preset

Vilka fantastiska kommentarer jag fått på sistone. Ni gör mig så innerligt glad, tack för det.

Jag sitter på ett favoritcafé i London för tillfället, Yumchaa heter det. Ett te-café. Hundratals sorter finns det. Favoriten är Mango Sunrise. Tvingade upp mig själv vid halv nio imorse för att vända tillbaka dynget, har ställt om totalt och sover numera från klockan 02-13 som den lilla sengångare jag är. Pysslade lite i mitt rum, pratade med vänner och försökte planera de kommande dagarna. Jag börjar ju plugga snart, men inte tillräckligt snart: har egentligen ingenting att göra fram till den 27:e. Vilket betyder. Att jag kan ta den tiden. Till att göra extremt tråkiga men nödvändiga saker. Typ, tvätta, söka jobb, börja med bokföringen, sätta upp bankkonto… Och fila på min nya hemsida.

Den börjar ta sig nu. Faktiskt. Än så länge är jag inte säker på formatet men det kommer nog. När allt är klart tänker jag att jag pekar om domänen och så får ni ge lite feedback. Jag har alltså en idé om att göra min nya blogg till en autofiktiv sådan. Vet inte exakt hur det ska fungera i praktiken, ska försöka känna mig fram lite, men kort och gott betyder det att det jag skriver blir en blandning mellan verklighet och fiktion. Det är en perfekt lösning: det ger mig distans och tillåter mig att hålla mitt liv privat, det ger mig möjlighet att skapa ett narrativ, jag får skriva fritt utan att känna att jag lämnar ut mig själv och ni får ta del av mer utmanande texter. Jag är faktiskt väldigt taggad på att se hur det artar sig. Och jag hoppas såklart på er hjälp, att vi kanske kan prova oss fram tillsammans och att ni kan ge mig tips eller feedback på inläggen och idén. Vad tror ni? Pls lämna en liten kommentar.

Annars? Jag har börjat landa i London, känner mig fortfarande typ bakfull från den här hösten, som om jag hade en blackout i två månader. Allt var så flytande. Känns skönt att ha konturer igen, även om de fortfarande formas.

Läser Epiktetos (Handbok i livets konst), han var en grekisk stoisk filosof som levde cirka 50 år e.Kr. Han skrev en intressant grej om att se glädje och lycka som något vi inte äger utan lånar: förlorar du en partner, till exempel, är det viktigt att komma ihåg att relationen aldrig var din från början, du fick låna den under en tid, och sedan lämnar du tillbaka den. Det var fint, tyckte jag. Kan skriva lite om boken när jag läst ut den om ni vill.

Okej, det var den uppdateringen. Vi hörs snart!! Glöm inte att dela era tankar om den nya idén, behöver lite input. Puss på er

Ett litet avslut

Hej på er.

Gud, såhär länge har det aldrig gått utan att jag sagt ett knyst. Har duckat för bloggen i flera veckor och för varje dag jag inte uppdaterat har det känts motigare att komma tillbaka. Jag har varit i London, Sverige och Frankrike, fram och tillbaka de senaste två månaderna (det kan vara så att jag är personligt ansvarig för halva Sveriges koldioxidutsläpp. Har flugit kors och tvärs som en dåre) och således inte kunnat ta tag i min vardag. Nu är jag i alla fall i Sverige fram till tisdag då jag flyger tillbaka till London och börjar installera mig där (igen). Snart börjar jag plugga också.

IMG_4707

Okej…. vet inte var jag ska börja riktigt. Kanske med att säga tack till er som hängt kvar varenda jävla dag, det är helt otroligt, jag tappade nästan mobilen i marken när jag kollade min statistik. Att ni är här ändå trots radiotystnad. Orimligt. Tack för det.

Vidare. I mitten av december möttes jag av den mindre roliga nyheten att VeckoRevyn sagt upp min blogg på grund av budgetnedskärningar. I stunden kunde jag givetvis inte hålla mig från att dra på en föreställning á la Dramaten:
”Jag har blivit VARSLAD” ropade jag så att C nästan tappade glaset med mineralvatten. Han satte sig ner på stolen mitt emot mig.
”Varslad?” sa han förvånat. ”Men du har ju inget jobb”.
Och så var det med det förhållandet. Nej, skämt åsido. Tillbaka till nyheten. Från och med mitten av februari har jag alltså ingen blogg här på VeckoRevyn. Om jag ska vara helt ärlig kändes det skönt att saken bestämdes åt mig: jag har vuxit ur den här plattformen och velat leta efter något nytt sedan ett par månader tillbaka men så bröt helvetet ut och jag hade inte tid att fundera vidare på att göra myteri. VeckoRevyn har gett mig så oerhört mycket och jag är både stolt och glad över att få ha varit en del av teamet här, men det känns också skönt att gå vidare.

Vilket leder oss till punkt 3 (? who’s counting). Det har uppenbarligen skett en förändring hos mig (läs: identitetskris) och jag är inte säker på hur jag ska förhålla mig till bloggen längre. Eller hur jag ska förhålla mig till er. Från början var det skrivandet som drev mig att blogga, men jag villade bort mig någonstans på vägen och försökte bli något jag inte är. Let’s face it: jag kan inte fota. Jag kan inte klä mig snyggt pga jag har ingen stil. Jag kan inte tipsa om träningsformer för jag avskyr att träna mer än allt på jorden. Jag försökte fixa naglarna där under en period men jag bet av dem och fick gå med hängande huvud till min nageltjej varje vecka för att få en utskällning och en refill. Jag är. Inte. En bloggtjej. Och jag fattar inte varför jag försökte vara det så mycket. Nu är jag lost.

När jag satte mig ner för att försöka formulera vad jag egentligen vill med bloggandet, om jag ska fortsätta, lyckades jag ringa in två saker: skrivandet och er. Ni. (Eller i alla fall 90% av er. Resterande 10 procent vill jag påminna om att jag inte är skyldig er en detaljerad förklaring kring vad som händer i mitt liv. Det är absurt att ni kräver det av mig. Kom igen). Ni driver mig, ni stödjer mig, ni håller mig på mattan och lyfter mig till skyarna. Jag är ledsen att jag försummat er under den här tiden.

Och skrivandet då. Jag har givetvis åkt på tidernas jävla skrivkramp, jag kommer ingenstans, det är oerhört frustrerande. Men jag är på rätt väg. Om jag ska blogga igen, vilket jag funderar över just nu, så kommer formatet vara helt och hållet annorlunda. Mindre jag, mer skrivande. Jag håller på att fila på det här nya formatet och jag hoppas det kommer lanseras i slutet av januari. Jag ska försöka uppdatera er mer fram till dess.

Slutligen, ett stort tack till VeckoRevyn som tagit mig under sina vingar under denna tid. Vilket fantastiskt team ni är och vad fint det har varit att vara en del av det. ❤
Och till er, gänget. Tack för tålamodet. Och tack för att jag fått testa på det här blogglivet. It’s been sweet. Vi hörs snart igen, puss

/O

Första blogginlägget

Det här är ditt allra första inlägg. Klicka på Redigera-länken om du vill ändra eller ta bort det eller skriv ett nytt inlägg. Om du vill kan du använda det här inlägget till att berätta för dina läsare om varför du startade din blogg och vad du tänker göra med den. Om du behöver hjälp kan du fråga de vänliga personerna på våra supportforum.

Plugga vidare

Hej på er.
Jag sitter hemma i mitt lånerum och dricker kaffe, försöker skaka av min nattens sinnessjuka drömmar. Jag kan verkligen fantisera ihop de mest störda historierna när jag sover, vet inte var de kommer ifrån.

Processed with VSCO with fr4 preset

 

Aja. Har varit helt borta i tre dagar, hängt med C, bara gått rakt in i en kokong av… djävulskap. Nu är jag åter medvetenhet och vaknade imorse fullt övertygad om det var måndag idag. Det är det alltså inte, det är fredag. Funkar också såklart.
En rolig grej jag kan berätta är: jag kom in på min utbildning! Eller, min och min, jag sökte Engelska GR, 30 p, till våren (distans) och till ingens stora förvåning kom jag in. Hade faktiskt blivit ganska upprörd om jag fått avslag. Så nu, mina kära, ska jag bli en liten plugghäst med CSN-bidrag. Åh, längtar efter att få klaga över hur mycket nudlar jag ätit på senaste tiden eller säga tappert ”jag har inte råd” när någon frågar om jag ska hänga med ut på ett glas (vilket självklart resulterar i att man blir bjuden). Studentlivet! På budget! Fast om jag ska vara helt ärlig har jag aldrig tjänat mer än 7700:- i månaden så med mina mått mätt kommer jag känna mig rik.

Och varför, undrar ni inte, ska jag plugga engelska? Det ska jag berätta för er. Den första, och största, anledningen är givetvis att jag vill börja skriva på engelska. Jag känner mig handikappad och frustrerad när mitt starkaste verktyg bara fungerar till hälften. Så ska vi inte ha det. Den andra orsaken är att jag behöver fördjupa mig i engelska om jag vill läsa vidare på universitet här eller någon annan stans i världen. Vilket jag funderar på att göra. Kort och gott jag måste bara lära mig skiten.

Det var väl allt för just nu. Vi hörs strax. Puss!

Veckans lista: konsert, böcker och flytt

ANNONS: Inlägget innehåller reklamlänkar

I ett desperat försök att införa någon slags normalitet i livet tänkte jag köra en veckas lista.

Processed with VSCO with fs16 preset

Veckans planer
Eh? Sitta och sura i mitt tillfälliga rum kanske. Nej, jag har faktiskt en del att göra, ska exempelvis gå på jobb-jakt och kräva anställning. Det har ju funkat förut. Typ. Förutom det ska jag släpa över mina grejer till mitt andra rum, träffa C (det är… komplicerat) samt göra en intervju.

Veckans roliga
Ska gå och se Jacob Banks på onsdag. VA! Hans musik är min största skrivinspiration. Chainsmoking har jag lyssnat på cirka varje dag sedan ett år tillbaka. Även Love aint enough är en favorit.

Veckans köp 
Hysteriskt roligt att jag tog en liten shoppingtur nu när jag absolut inte har några pengar. Inte ens några sparpengar. Jag slutar liksom aldrig förvåna mig själv. Aja. Jag köpte i alla fall en hårvårdsserie från Aussie som jag velat prova. De är rätt billiga och fan, älskar dem redan. Mitt hår tenderar ju att bli smutsigt efter en tvätt men nu har det hållit sig rent i två dagar. Känns så bra. Använder Miracle Moist schampoo och balsam, ni hittar dem här. REA är det nu också! Tänka sig.

Veckans läsning
Fortsätter sluka böcker som en utsvulten IMG-modell kl 05.45 på McDonalds slukar mat. Just nu läser jag Bara ha roligt av Maria Maunsbach, den verkar bra, har inte riktigt bestämt mig ännu. Någon som läst den?

Veckans skrivande
:’) Nej nu bryter jag ihop

Veckans citat 

43352304912_3dc43dd7b4_h

Bildkälla: Sandra Beijer

Testar: Image Skincare

Gänget. Nu ska jag dela med mig av något roligt. Såhär är det. För någon månad sedan, lite mer, precis innan saker och ting havererade i mitt liv, så träffade jag en representant från Image Skincare UK för att få lite information om deras märke. Jag fick hem deras produkter för att prova och satte igång att behandla min acne-benägna hud. Jag har provat några grejer tidigare men de olika serierna. Så först tänkte jag ge er en liten genomgång om märket och sedan visa er resultaten om cirka en vecka eller så.

IMG_0422
Från vänster till höger:
Balancing facial cleanser // MAX Stem Cell mask // Vital C serum // Prevention Daily Hydrating Moisturizer // Balancing lip enhancement // Clear Cell cleanser

Den första roliga grejen med det här märket är att de verkar helt och hållet värdelösa på marknadsföring. Produkterna finns absolut ingenstans. Det är helt överjävligt svårt att hitta återförsäljare och man kan inte beställa online (”yet, betonade Alice som jag träffade). Det är egentligen skrattretande eftersom de är så populära.

Den andra roliga grejen är deras (kärleks!)historia. Amerikanska hudvårdspecialisten Janna Roner led själv av rosacea när hon började mixtra med olika formler i sitt kök för att ta fram något som funkade för hennes hud. Image Skincare föddes i hennes lilla, lilla lägenhet och utvecklades på riktigt när hon träffade sin man Marc Ronert, som också är plastikkirurg. Tillsammans skapade de produkterna som, efter att ha sålts lokalt till folk de kände, plötsligt blev allt mer eftertraktade. ”Och resten är historia” som man kan säga i all präktighet.

Jag gillar idén om att använda produkter som liksom är koncentrerade i aktiva ämnen och inte innehåller något onödigt. Jag vill att min hudvård ska vara klinisk. Det är väl det jag gillar mest med t.ex Clear Cell pads som ska hjälpa mot acne – de BRÄNNS. Alltså de svider verkligen första gångerna, men efter bara en vecka börjar jag se resultat. Ni vet känslan av att man ibland bara vill dra av översta lagret av sin hy och börja från början? Precis så.

Som sagt – ska ge en ordentlig recension nästa vecka när jag har provat alla produkter ordentligt. Men hittills är de guld. Det vore så kul om ni ville ta deras test inför nästa inlägg, bara för att se var ni hamnar i produktväg. Så kan ni dela med er.

Ge mig ett jävla sammanhang

Det känns som att jag gång på gång försöker sammanfatta vad jag håller på med här på bloggen. Eller vad jag pysslar med i största allmänhet. Slogs totalt ut ur min bana när jag och C gjorde slut och jag flyttade hem till Sverige i någon vecka bara för att sedan bestämma mig för att flytta tillbaka till London bara för att tillbringa två och en halv veckor i Frankrike hos familjen. Ja. Det är lika rörigt som det låter, förmodligen rörigare. Men nu när den initiala chocken gått över och jag börjar landa i vad fan jag nu håller på med så försöker jag komma tillbaka till er, hit, och det är svårare än vad jag trodde att det skulle vara.

IMG_9810

Något som definitivt bidrar till min allmänna sinnesförvirring är att jag börjat läsa igen. Jag har alltid läst, när jag var liten fullkomligt slukade jag böcker, men de senaste åren har det blivit mindre och mindre för att till slut stanna av. ”Den här ska jag läsa när jag har tid” tänkte jag och lade ifrån mig bokjäveln i hyllan där den fick stå och samla damm. Vem fan har ens tid? Klart man inte gör något när man har tid. Gud ibland blir jag så irriterad på mig själv. Hur som, jag har börjat läsa. Som den smärtsamt förutsägbara person jag är flydde jag till böckerna när saker blev jobbiga och sedan dess är jag: sinnesförvirrad.

Det är skadligt att läsa för mycket. Det gör något med ens psyke. Som jag nämnde sträckläste jag Jenny Jägerfelds Blixtra, spraka, blända (recension hittar ni här) på en (1) dag. Femhundranitton sidor av ren eurofori vill jag meddela men så finns det också en baksida av det.

Femhundranitton sidor med ord efter ord som små legobitar som tålmodigt monterar en helt ny värld, med nya personer, nya platser och nya historier. Femhundranitton sidor. Jag ska säga er varför det är skadligt. Varje gång jag lyfte blicken drabbades jag av en sprängande ångest när jag insåg att jaha, det var visst den här världen jag levde i. Skyndar mig att vända tillbaka blicken och börjar ögna igenom sidorna igen och när boken är slut klockan 00.23 på natten bläddrar jag omedelbart tillbaka till första sidan och börjar om från början. Desperation i blicken. Som en knarkare, tålmodigt väntande på sin langare på Hell’s Kitchen kl 04.54. Han fattar inte att kvällen är slut. Ingen kan resonera med honom. Ingen! Det finns liksom inget  att resonera med.

Jag lyfter blicken, rör mig mellan Instagram och Facebook som i trans, känner mig stel och liksom okoordinerad. Det tar timmar innan boken släpper mig, innan jag kan agera någorlunda vettigt bland folk, och under dessa timmar genomlider jag en bakfylla av rang. Som en ecstasydepression från helvetet, det är nästan inte värt det. Vad gör jag här? tänker jag misstroget medan jag stirrar fientligt på alla glada julfirande turister som mer eller mindre skuttar nerför Oxford street. Vad i hela helvete gör jag här? Och då är jag ändå i London. Att lyfta blicken till ett mörkgrått, slaskigt Stockholm kan göra vem som helst suicidal.

Ibland blir jag så upprörd över mitt plågsamt ordinära öde att jag i ren panik bestämmer mig för att riva upp allt. Skapa en historia. Jag smider storslagna planer i huvudet, jag ska starta ett krig. Råna en fucking bank. Sälja min kropp. Slänga mobilen i vattnet, gå rakt ut genom dörren och aldrig mer prata med någon (undrar hur lång tid det skulle ta innan jag blev hittad? Om jag reste till typ Sydostasien och bara försvann? Gud, min mamma skulle bli så förbannad). Ligga med en miljardär och bli hans trofefru och bara dricka afternoon tea varenda dag för resten av mitt liv (och vara tvungen att lobotomera mig alternativt förgifta honom av ren tristess).

I böckerna målas kulisser så verkliga att de blir tredimensionella och detta trots att det bara är svarta ord på vitt papper. Ingen VR i världen kan jämföra sig med dessa små krumelurer du läser just nu. Det är för bra för att vara sant, tänker man, och inser att det är just det.

Lösningen på min självförvållade post bok-depression är givetvis nämnda lobotomering. Nej, jag skojade bara (lite), botemedlet stavas skrivande. När jag skriver kan jag skapa en egen värld. Detta förutsätter att jag har en värld att skapa. Vilket leder oss till nästa problem.

Jag_måste_hitta_en_historia. Jag letar under varenda jävla sten och hittar den absolut ingenstans. Det är förkrossande. Jag vill slita mitt numera ganska friska och tjocka hår men jag känner att jag inte behöver göra saker och ting värre än vad de redan är. Jag måste hitta något att skriva om. Tills dess balanserar jag på gränsen mellan verklighet och fiktion. Något annat kan man väl knappast begära av en människa.

 

Recension: Blixtra, spraka, blända av Jenny Jägerfeld

Läste Blixtra, spraka, blända av Jenny Jägerfeld. Och det var väl vad som hände inom mig: jag blixtrade och sprakade och bländades totalt av berättelsen, så till den grad att jag ibland tog små pauser i läsandet för att hinna med. Sträckläste skiten. Femhundra sidor senare var jag minst sagt disträ. (Vet inte hur det är för er men när jag skriver eller läser länge blir huvudet mitt lite lätt vadderat. Tar timmar innan jag är tillbaka i världen igen.)

Boken handlar om Penny Löwe, en 20 någonting författare vars debutbok Strid fullkomligt exploderade i kultursverige när den publicerades. Hon belönades med Augustpriset och blev hyllad som ett underbarn. Några år senare försöker hon fortfarande skriva på sin andra roman men skrivkrampen vägrar ge sig. Parallellt med detta träffar hon Lola, en exhibitionistisk youtube-stjärna som fullkomligt vänder upp och ner på hennes liv.

Skärmavbild 2018-12-08 kl. 19.48.03

Språket är så överjävligt träffsäkert och Jägerfeld fångar verkligen in alla små nyanser i dialogerna och berättandet. Men det jag fastnade för var inte språket, det var identitetskrisen, Penny och Lolas destruktiva rundgång av sex, knark och sprit och hur vissa passager nästan känns fysiskt hisnande i maggropen. Den ställer frågor och öppnar dörrar för de alternativa, de mörka och lite frånvarande. Jag kände igen mig. Klart jag kände igen mig.

Skärmavbild 2018-12-08 kl. 19.48.20

Framförallt – och det här har jag fan aldrig upplevt – insåg jag efter cirka hundra sidor att det här var den bok jag skulle ha skrivit. Den påminde mig så mycket om mig själv, om en vänskap jag haft, om mina egna små kval. Och jag kände att jag fick ett andningshål, lite syre i huvudet, jag tyckte mig ha vuxit några centimeter när jag läst klart. Kände nästan en slags … revansch? Vill slå ett slag för partytjejerna som aldrig kommer dricka grönt te, köpa yogamattor eller ladda ner mindfullnessappar. Det är okej att vara lite av en katastrof. Det är bara annorlunda.

Skärmavbild 2018-12-08 kl. 20.22.32

Sidenote: Har ni läst Delphine de Vigan? Läste hennes bok ”Based on a true story” från 2015 nu när jag var i Cannes och när jag avslutade Blixtra, spraka, blända insåg jag… hur lika.. de var. På många sätt identiska. ”Vad är sanning och vad är fiktion?” Om Jägerfeld har plagierat historien från de Vigan är det ju fantastiskt roligt. Ni fattar varför om ni läser boken. 

Vet inte hur jag ska formulera mig bättre än så. Skulle vara himla intressant att få höra vad ni tänker kring den, ni som läst den? Känner ni igen er i någon av karaktärerna? Lämna en kommentar! Puss på er 

Börja från början

Jag läser gamla inlägg på bloggen. Jag gör alltid det när jag är osäker på något, på mig själv, går tillbaka och tänker att det var bättre förr som en annan gubbe. En röd tråd i mina inlägg är i alla fall mina tankar kring föränderlighet. Jag småskrattade lite för mig själv när jag läste om min egen förundran inför förändring. Som om jag totalt missat den lilla insikten om att den är konstant, att det knappast är meningen att jag i min ålder ska göra något annat än utvecklas.

Jag ska ständigt hålla på att förnya mig själv, ”börja om från början”, som om inte vägen dit är det som räknas. Varje gång något händer i mitt liv får jag en kris och måste uppdatera synen på mig själv. Det är utmattande men framförallt är det väl ganska idiotiskt, jag menar, jag är ju som jag är och jag blir bättre varje dag, varför måste jag hela tiden försöka backa bandet och starta från noll? En dos självdistans hade suttit bra, tror jag.

Ja, hörni. Vad konstigt det är att leva med sig själv. Ibland är jag nyfiken, ibland bara trött. Mest är jag fascinerad. Jag har så många konstiga saker för mig och saker förändras så snabbt så jag hänger knappt med men det kanske är meningen att man ska vara en gnutta vilse hela tiden. Det är väl nyttigt. Eller något.

Jag läser som sagt gamla inlägg och slås av hur överjävligt lycklig jag var i våras. Jag tillåter mig själv att känna saknad över den där perioden, de där månaderna då allting bara sprakade. Jag saknar värmen, kvällarna på Acast med Em och Jasmin och Hedda och Meg. Jag saknar Megan. Saknar dem alla. Saknar att vara så nykär att folk himlade med ögonen åt mig. Saknar att sitta på balkongen hos C och dricka cava. Saknar vår podcast! Saknar mitt jobb. Mina kollegor. Saknar att gå omkring i ett Stockholm där luften kändes mättad av endorfiner, där folk gick omkring med ett idiotiskt leende på läpparna för att det var så orimligt varmt.

Jag undrar vad jag kommer sakna när jag läser det här inlägget om ett år. Vad kommer jag glorifiera, vilka händelser kommer jag täcka med bladguld, vilka smärtsamma minnen kommer jag förtränga, vad kommer jag längta tillbaka till när jag scrollar ner till det jag skriver just nu? Kanske ingenting, kanske allt. Plötsligt fattar jag varför folk är så jävla besatta av att ‘leva i nuet’. IMG_9795

Trots att jag står på en halvranglig grund just nu är jag ändå så redo att skapa de där minnena jag kommer längta tillbaka till. När jag var på väg till Arlanda efter några helvetesdagar i Stockholm, trött och sliten och vadande i ångest, kände jag plötsligt hur framtiden bytte skepnad; från att vara en vägg, till att vara i luften. Jag rundade hörnet vid Vasagatan, skymtade Arlanda Express och allt släppte, inte långsamt utan genast, stegen blev lätta och jag log ner i halsduken. Rullväskan bakom mig som ett lydigt litet barn och med cigaretten i handen stannade jag framför tågen som skulle ta mig vidare, framåt. Jag kände lyckoruset som om jag knaprat MDMA-kristaller och  tankarna blev helt diffusa av det plötsliga adrenalinpåslaget. Jag vill skriva att jag kände mig som en fågel. Jag vet hur klyschigt det låter. Men jag skriver det ändå.

Fan hörni. Att vara ung och lista ut saker. Hur jävla fett är inte det?