Öppet meddelande till min kropp

Hej du. 

Jag skäms. För att jag inte sagt det här tidigare, för att jag lät det hända. Men nu är det väl dags. Här är min officiella ursäkt, bara till dig. Jag hoppas att du tar emot den och att du förstår.

Jag skulle vilja skriva att jag alltid älskat dig men jag har bestämt mig för att inte ljuga den här gången. Jag har inte alltid älskat dig. Jag har till och med hatat dig några gånger. Det vet du ju, för ibland tar jag ut mitt hat på dig. Skär dig. Slår dig. Rispar över din hud och drar i ditt hår. Ger bort dig över en natt till människor och låter dem ta ut sitt hat på dig också, låter dem hålla fast dig och tränga in i dig och inte se dig för den du är. 

Jag har förgiftat dig. Snortat lina efter lina med livsfarligt kokain och inte brytt mig om vad det gjorde mot dig. Druckit tills alkoholen fått dina ben att vika sig och gett dig så mycket ångest att det nästan inte borde vara hanterbart. Men du klarade av det. Tålmodigt, metodiskt, tog du allt jag gav dig och klarade dig ändå. 

Du. Jag blev förvirrad, det var därför. Jag vill inte försvara, jag vill bara att du ska förstå. Det var hela världen som fick mig att hata dig, och jag var feg som inte sa emot, men det var så svårt. När jag alltid fick höra att du var fel. Som den gången castingkvinnan från Acne sa att du var tjock och jag valde att tiga. Eller när killen i parallellkassen sa att dina bröst var fula och jag gömde dem för jag skämdes. Eller när han på krogen tog på dig, utan att be om lov, och jag gick med på det för jag visste inte hur jag skulle säga emot. 

För vems är du, egentligen? Det borde vara en sådan enkel fråga med ett sådant enkelt svar, men vi är födda med det kvinnliga könet och då blir det ju lite mer komplicerat, eller hur? För teoretiskt sett är svaret självklart, men teorin och verkligheten har sällan något gemensamt. Du ska ju vara min, egentligen, men du är alla andras också. Jag delar dig med halva världen, de som tar sig rätt, de som exponerar och beskyller och kommenterar och kategoriserar, det är dem du tillhör, inte mig, inte din rätta ägare. 

När hela världen delar bilder på dig på Instagram och kommenterar saker som inte behöver upprepas, då är det okej, men när jag exponerar dig, så funkar det inte. Det är nästan som om du bara är okej att visa upp om någon annan gör det, men när nakenhet är frivillig så blir den också farlig. Äcklig. Slampig. Obekväm. Ful. Pinsam. Villig. 

Eller bara jävligt fel. 

Kära kropp, förlåt mig. Förlåt för att jag hatat dig när allt du gjort är att ha givit mig kärlek. Förlåt att jag har skadat dig, lämnat ut dig, inte varit försiktig om dig och inte stått upp för dig, trots att du alltid funnits här för mig. Förlåt för att jag inte kämpat nog för att du ska må bra. 

Förlåt att jag gav upp. 

Förlåt att jag inte gjorde mer. 

Kära kropp, jag hoppas du tar emot min ursäkt och att du tror på mig när jag säger att det ska bli ändring. Från och med nu är du bara min, och jag ska aldrig någonsin lämna över dig igen. Jag ska aldrig någonsin låta någon annan bestämma hur du är eller kommentera dina brister, för det har de inte med att göra. Jag kommer aldrig att hata dig igen. 

Nu tar jag tillbaka rätten över det som är mitt. Jag vet att många kanske inte är där ännu, och att flera kommer att spara ner dessa bilder och skicka runt och använda som ja inte fan vet jag, runkmaterial? Det är okej. Gör det. Spara bilderna. Sprid dem. Dela med killkompisarna på festen. Häng upp vid sängen. Ha som bakgrundsbild. Kommentera. Viska. Prata om det tills det inte längre är en nyhet. Stirra sönder på mina bröst tills de inte är intressanta längre.
Kör på. Jag är inte rädd.

Kära kropp, tack för att du finns. Nu gör vi det här tillsammans. 

 

Foto: Paul Edwards.

Jag älskar dessa bilder. Jag tittar ofta på dem och ler. Speciellt den tredje. Det är ju bara JAG, på alla olika sätt! Sårbar, stolt, goofy, sexig och vacker. Jag! Min kropp! Hur tung är inte den? Fkn enjoy.